Njurstenar

Jag är lite sugen på att börja blogga igen.
Kanske kan bero på att jag den senaste veckan legat antingen hemma i min säng eller på en brits på akuten med sjuka smärtor.
Sjukdom konstaterad? Njurstenar.

Det sägs att ett njurstensanfall känns värre än en förlossning, eller åtminstone inom samma smärtgrad. I sådana fall så är jag numera beredd att föda fram en armé av små ulliga, gulliga bebisar. För satan i jävla gatan så ont det gör med njurstensanfall, och de där stenarna är inte så ulliga och gulliga! Det är en smärta som.. ja.. det går inte ens att beskriva. Man vill helst bara tuppa av för att det gör så ont. Vid några tillfällen när min käre man körde mig till akuten höll jag på att klösa ut inredningen i bilen. Så jävla ont gör det.
Så ja, när anfallen har gått över så är det inte mycket annat än att ligga och vänta på nästa anfall. Det är rättså tråkigt. Faktum är att jag kanske borde börjat blogga igen redan i typ tisdags/onsdags? Men min plan var ju inte att vara hemma hela veckan, jag skulle ju faktiskt återgå till jobbet i torsdags. Det gjorde jag också, i 20 minuter, sen fick vi åka till akuten. Aj. Så nu har jag en ny plan, att sitta på jobbet imorgon. Jag har bunkrat upp med panodil (som är det starkaste jag får ta av receptfria läkemedel) och morfin. Morfinet är dock i yttersta nödfall eftersom jag däckar av och kräks av det.. fast å andra sidan kan det kanske muntra upp någon på jobbet. So why not!?

Jaha, nu har jag fått skriva av mig lite. Det var ju skönt.
Jag har en hel del mer som jag behöver få ut (bokstavligen – njurstenar – ).

På återseende! Det kanske blir ett stående inslag i mitt liv en gång till. Jag har ju ingen dagbok.